På eko-nyheterna på eftermiddagen idag: sju (7) barn dödades av trampminor i (nära?) Kabul idag. Sju barn, fyra från samma familj. Sju barn. Enligt uppgift har talibaner lagt ut minorna. Jag sitter i bilen på väg att hämta en ungdom. Jag orkar inte ens räkna hur många avslag han har fått. Tårarna rinner och jag ropar i förtvivlan: JAG ORKAR INTE MER! Fast det gör jag ju. Hur skulle jag kunna ”inte orka”?!? Tanken på alla som dödas, dessa sju barn som jag inte ens vet namnen på, alla som fasar för den dagen de ska tvingas ombord på ett flygplan med destination Kabul, alla som ängslas tillsammans med dem, alla som gråter av saknad efter vänner, bonusbarn…. Ni vet ju.
Jag hatar att det är så här! Jag hatar känslan av maktlöshet! Men så sjutton att jag ger upp! Vilket känns patetiskt eftersom plan lämnar Sverige varje vecka. Och ändå!
– Kerstin Öhrner, på Facebooksidan ”Vi står inte ut”, 11 maj 2019
Tilliten och rädslan 