Sverige är ett demokratiskt land där man gärna pratar stort och brett om medmänsklighet och mänskliga rättigheter. Vi har inte haft krig på över 200 år, men faktum är att det just nu finns människor som i stället flyr härifrån. Det är människor som kommit hit för att söka skydd från krig, diskriminering och tortyrförhållanden, men fått avslag på sina asylansökningar. Många av dessa är vänner till mig.
Sverige tog emot dem och har tagit hand om dem i nästan fyra år. Vissa har fått uppehållstillstånd på grund av sina skyddsskäl eller genom den nya gymnasielagen, men dem som Migrationsverket inte trodde på har fått avslag efter avslag, trots starka skyddsskäl.
Det finns hbtq-personer, ateister och kristna konvertiter som ska utvisas till ett starkt religiöst muslimskt land som Afghanistan där detta kan innebära döden eller hårda bestraffningar. De som fått avslag är livrädda, men befinner sig i ett hopplöst läge.
Dessa människor kostar inte längre samhället något, utan vanliga medborgare och ideella föreningar hjälper dem med boende och mat. Ungdomarna har bott här i nästan fyra år och har både vänner, nya familjer, partner och starka band till Sverige.
De talar bra svenska, sköter sig och skulle kunna börja arbeta på exempelvis ett äldreboende om de bara fick chansen. I stället packar de nu med tungt sinne sina väskor, tar farväl av sina vänner och ger sig återigen ut i Europa på flykt till ett nytt land med ett nytt språk där de måste börja om från början igen.
Skötsamma, arbetsvilliga och unga människor lämnar landet där de hade behövts i bristyrken, och där de hade kunnat hjälpa till med integrationsproblem som goda exempel för bra integration. Det finns stor brist inom vissa yrken, och i stället för att ta in dyr hyrpersonal från andra europeiska länder kunde de här ungdomarna fått chansen att arbeta och utbilda sig inom de yrkena. Men Sverige vill inte ha något med dessa ungdomar att göra, och nu har de inget annat val än att ge sig av.
När en asylsökande kommer till ett land som skrivit under Dublinförordningen, bestämmelsen att asyl ska sökas i första EU-landet en person anländer till, kommer han eller hon att lämna sina fingeravtryck där. Om individen sedan söker asyl i ett annat land dyker fingeravtrycken upp i en databas – då skickas den asylsökande till det land han eller hon först kom till.
Förordningen förhindrar att en person söker asyl i flera länder. Om Sverige inte vill ha ta emot här ungdomarna, varför ska de då återvända för att låsas in på dyra förvar? Varför kan man åtminstone inte ge dem en chans att försöka börja sina liv någon annanstans i ett land som ser deras värde?
Egentligen borde EU också samarbeta genom att fördela ansvaret för flyktingar på olika länder. Om ett land i EU vill ta emot flyktingar borde det vara smidigare att söka asyl där, utan att behöva vara på plats i landet, för att personen sedan ska kunna resa dit på ett säkert och lagligt sätt. Inget land inom EU borde få lov att vägra att ta emot sin del av flyktingarna.
Politikerna borde tänka till en extra gång på detta och de här ungdomarnas öde nästa gång de pratar om medmänsklighet och mänskliga rättigheter. Det är deras ansvar att skapa ett bra samhälle som ger en bra utveckling för framtiden. Glöm inte att Sverige ska utvecklas, inte avvecklas!
Publicerad på DN Åsikt 2019-06-05
Tilliten och rädslan 